Nu 46 år gammal har jag en 29 år gammal stor pojke, vilket tyder på att jag fick min son när jag var 17 år. Jag blev gravid som ett resultat av ett pågående förhållande med min pojkvän i ett år. Jag var rädd eftersom jag inte riktigt förstod vad som pågick i min kropp och förstod inte de omvälvningar som denna händelse innebar.
Mina föräldrar bokade genast en tid hos en gynekolog med tanke på abort. Ödet ville att jag "faller" på en mycket "konservativ" läkare som privat räknade upp mig vilka risker jag löper (särskilt risken för infertilitet). Efter denna intervju stod jag upp mot mina föräldrar och påtvingade dem min vilja att behålla barnet.
Min son är min stolthet, mitt livs kamp och ett mycket balanserat barn, väldigt sällskapligt... Men i början var det inte vunnet. Driven av mycket skuld (som min mamma i hög grad hjälpte till att upprätthålla) lämnade jag skolan direkt efter att jag hade meddelat mitt tillstånd. Vi var "skyldiga" att gifta oss. Så jag hittade mig själv som hemmafru, som bodde i en by, med mitt hus och de dagliga besöken jag gjorde hos mina föräldrar endast för yrken.
"Jag har aldrig avvikit från mitt barn"
Idén om skilsmässa kom till mig snabbt, med en önskan att hitta en aktivitet. Jag pluggade mycket, kanske för att glömma att jag inte var redo att uppfostra min son på egen hand, som min mamma hade föreslagit mig i flera år. Men jag har aldrig avvek från mitt barn hittills: daglig vård var henne, men hennes utbildning var jag. Jag tog också hand om hans behov, hans hobbyer, läkarbesök, semestrar, skola...
Trots detta tror jag att min son hade en lycklig barndom, med mycket kärlek, även om jag kunde ha varit svag ibland. Han hade en relativt lugn ungdomstid och han hade en hedervärd utbildning: bac S, högskola och nu är han sjukgymnast. Jag har en väldigt bra relation med honom idag.
När det gäller mig hade jag mycket svårt att hitta balansen. Efter många år av psykoanalys är jag nu en uppfylld kvinna, examen (DESS), en del av den territoriella offentliga tjänsten, men till priset av hårt arbete och osviklig kamp.
När jag ser tillbaka handlar mina ånger absolut inte om valet jag gjorde att få barn vid 17. Nej, idag har jag bittra minnen av mitt äktenskap och den relation jag då hade med min mamma. Den förnedring jag befann mig i och svårigheten jag hade att ta mig ur den gav mig samtidigt en livskraft som jag annars kanske inte hade haft.
Var är fäderna i historien?
Vill du prata om det mellan föräldrar? För att ge din åsikt, att föra ditt vittnesmål? Vi träffas på https://forum.parents.fr.