Jody Ettenberg, författare till The Travel Food Guide, berättar om sin vipassanaupplevelse. Det var svårt för henne att föreställa sig vad som väntar henne, och nu delar hon med sig av sina intryck och lärdomar i artikeln.
Jag anmälde mig till en Vipassana-kurs i ett ögonblick av desperation. I ett år plågades jag av sömnlöshet, och utan ordentlig vila började panikattacker attackera. Jag led också av kronisk smärta på grund av en barndomsolycka som orsakade brutna revben och en ryggskada.
Jag valde en kurs som jag gick i Nya Zeeland. Jag hade redan trendiga meditationskurser bakom mig, men jag förknippade vipassana med disciplin och hårt arbete. Rädsla övervann möjligheten att vara i en cirkel av människor med positivt tänkande.
Vipassana skiljer sig från traditionell sångmeditation. Oavsett om du sitter obehagligt, har ont, dina armar och ben är domna eller om din hjärna ber om att bli släppt, måste du fokusera på de fysiska förnimmelserna. Efter 10 dagars träning börjar du sluta reagera på livets växlingar.
Moderna kurser kommer från buddhismen och är sekulära till sin natur. När mina vänner frågade mig varför jag var villig att gå i isolering sa jag att jag ville krossa min hjärna och sätta ihop den igen. Jag skämtade om att min "hårddisk" behövde defragmenteras.
Den första dagen klockan 4 på morgonen ringde en klocka på min dörr, som påminde mig om att vakna, trots mörkret. Jag kände att ilska byggde upp i mig – det var det första steget i att utveckla jämnmod. Jag var tvungen att gå upp ur sängen och göra mig redo för meditation. Målet med den första dagen var att fokusera på andningen. Hjärnan skulle bara vara medveten om att du andades. Det var svårt för mig att koncentrera mig på grund av den konstanta svedan i ryggen.
Första dagen, trött på smärtan och paniken, passade jag på att prata med läraren. Han tittade lugnt på mig och frågade hur länge jag hade mediterat tidigare. Jag var så desperat att jag var redo att lämna loppet. Läraren förklarade att mitt misstag var att fokusera på smärta, på grund av vilket den senare ökade.
Från meditationshallen klättrade vi ut i den ljusa Nya Zeelands sol. Läraren föreslog att jag skulle använda en L-formad anordning i trä för att stödja min rygg under lektionen. Han sa inget om huruvida jag mediterade rätt, men hans budskap var tydligt: Jag kämpade mot mig själv, inte mot någon annan.
Efter de tre första dagarna av andningsarbete introducerades vi till vipassana. Instruktionen gavs att vara medveten om förnimmelser, till och med smärta. Vi har tränat hjärnor att skapa en barriär mot blinda reaktioner. Det enklaste exemplet är att om ditt ben är bedövat kan din hjärna oroa dig om du kan stå upp. Vid denna tidpunkt bör du koncentrera dig på nacken och ignorera benet och påminna dig själv om att smärtan är övergående, som allt annat.
På den fjärde dagen kom ”timmarna av stark beslutsamhet”. Tre gånger om dagen fick vi inte röra oss. Gör ditt ben ont? Det är synd. Klåda din näsa? Du kan inte röra honom. I en timme sitter du och skannar din kropp. Om något gör ont någonstans uppmärksammar vi det helt enkelt inte. I detta skede lämnade många deltagare kursen. Jag sa till mig själv att det bara var 10 dagar.
När du går en Vipassana-kurs accepterar du de fem villkoren: inget dödande, inget stjäl, inget ljug, inget sex, inget berusningsmedel. Skriv inte, prata inte, ta inte ögonkontakt, kommunicera inte. Forskning visar att blinda eller döva har förhöjda förmågor i andra bemärkelser. När hjärnan berövas en inkommande källa, kopplar den om sig själv för att höja andra sinnen. Detta fenomen kallas "cross-modal neuroplasty". På kursen kände jag det – jag kunde inte prata eller skriva, och min hjärna arbetade till fullo.
Resten av veckan, medan de andra satt i gräset och njöt av solen mellan passen, satt jag kvar i min cell. Det var kul att se hjärnan arbeta. Jag brukade höra att för tidig ångest alltid är värdelös, för det du är rädd för kommer aldrig att hända. Jag var rädd för spindlar...
På den sjätte dagen var jag redan trött av smärtan, sömnlösa nätter och ständiga tankar. Andra deltagare pratade om levande barndomsminnen eller sexuella fantasier. Jag hade en fruktansvärd lust att springa runt i meditationssalen och skrika.
På den åttonde dagen kunde jag för första gången tillbringa en "timme av stark beslutsamhet" utan att röra på mig. När gongongen ringde var jag blöt av svett.
I slutet av kursen märker studenterna ofta att de under meditation känner ett starkt flöde av energi genom kroppen. Jag var inte sådan. Men det viktigaste hände – jag kunde fly från de smärtsamma förnimmelserna.
Det var en seger!
Lärdomar
Mitt resultat kan ha varit litet, men viktigt. Jag började sova igen. Så snart penna och papper blev tillgängliga för mig skrev jag ner de slutsatser som kom till mig.
1. Vår vanliga besatthet av att hitta lycka är inte en anledning till meditation. Modern neurovetenskap kan säga något annat, men du behöver inte meditera för att vara lycklig. Att hålla sig stabil när livet går snett är den bästa vägen ut.
2. Många av komplexiteten i våra liv kommer från de antaganden vi gör och hur vi reagerar på dem. På 10 dagar förstår du hur mycket hjärnan förvränger verkligheten. Ofta är det ilska eller rädsla, och vi vårdar det i våra sinnen. Vi tror att känslor är objektiva, men de färgas av vår kunskap och vårt missnöje.
3. Du måste arbeta med dig själv. De första dagarna av vipassana förstör du dig själv, och det är väldigt svårt. Men 10 dagars disciplinerad träning kommer säkert att medföra förändring.
4. Perfektionism kan vara farligt. Det finns ingen perfektion, och det finns ingen objektiv bedömning av vad som anses vara "rätt". Kursen fick mig att förstå att om du har ett värdesystem som gör att du kan fatta ärliga beslut så är det redan bra.
5. Att lära sig att sluta reagera är ett sätt att hantera smärta. För mig var denna lektion särskilt viktig. Jag hade inte kommit till den slutsatsen utan kursen eftersom jag är för envis. Nu förstår jag att jag förvärrade den enormt genom att övervaka min smärta. Ibland håller vi fast vid det vi fruktar och det vi hatar.