"Djurskydd har företräde framför religion", meddelade det danska jordbruksministeriet när förbudet mot rituell slakt trädde i kraft. Det har förekommit de vanliga anklagelserna om antisemitism och islamofobi från judar och muslimer, även om båda samhällena fortfarande är fria att importera kött från djur som slaktats på sitt eget sätt.
I de flesta europeiska länder, inklusive Storbritannien, anses det bara humant att slakta ett djur om det bedövas innan halsen skärs av. Muslimska och judiska regler kräver dock att djuret är helt friskt, intakt och vid medvetande vid tidpunkten för slakt. Många muslimer och judar insisterar på att den snabba tekniken med rituell slakt håller djuret från lidande. Men djurskyddsaktivister och deras anhängare är inte överens.
Vissa judar och muslimer är upprörda. En grupp som heter Danish Halal beskriver lagändringen som "ett tydligt ingrepp i religionsfriheten." "Europeisk antisemitism visar sina sanna färger", sade den israeliska ministern.
Dessa tvister kan verkligen belysa vår inställning till små samhällen. Jag minns att farhågor om halalslakt uttrycktes i Bradford 1984, halal förklarades som ett av hindren för muslimsk integration och en konsekvens av bristen på integration. Men det som verkligen är anmärkningsvärt är den fullständiga likgiltigheten för den grymma behandlingen av djur som slaktas för sekulära måltider.
Grymheterna sträcker sig över odlade djurs livstid, medan grymheten med rituell slakt varar högst några minuter. Därför ser klagomål om halalslakt av kycklingar och kalvar som föds upp på gården ut som en monstruös absurditet.
I det danska sammanhanget är detta särskilt tydligt. Grisindustrin föder nästan alla i Europa som inte är judar eller muslimer, det är en monstruös motor för vardagslidande, trots bedövningen före slakten. Den nye jordbruksministern, Dan Jorgensen, noterade att 25 smågrisar om dagen dör på danska gårdar – de har inte ens tid att skicka dem till slakteriet; att hälften av suggorna har öppna sår och 95 % får svansen brutalt avskurna, vilket är olagligt enligt EU:s regelverk. Detta görs för att grisar biter varandra i trånga burar.
Denna typ av grymhet anses berättigad eftersom den tjänar pengar för grisbönderna. Mycket få människor ser detta som ett allvarligt etiskt problem. Det finns två andra skäl till ironi när det gäller det danska fallet.
För det första stod landet senast i centrum för internationell upprördhet över slakten av en giraff, helt human, och sedan med hjälp av dess kropp studerade de först biologi, och matade sedan lejonen, som måste ha njutit av det. Frågan här är hur humana djurparker är i allmänhet. Naturligtvis levde Marius, den olyckliga giraffen, ett kort liv oändligt mycket bättre och mer intressant än någon av de sex miljoner grisar som föds och slaktas i Danmark varje år.
För det andra är Jorgensen, som verkställde förbudet mot rituell slakt, i själva verket boskapsgårdarnas värsta fiende. I en serie artiklar och tal konstaterade han att danska fabriker måste hålla rent och att den nuvarande situationen är outhärdlig. Han förstår åtminstone hyckleriet i att bara attackera grymheten i omständigheterna kring ett djurs död, och inte alla verkligheterna i hans liv.