Utanför staden kan vi inte bara andas ren luft och njuta av utsikten, utan också titta in i oss själva. Psykoterapeuten Vladimir Dashevsky berättar om sina upptäckter och hur naturen utanför fönstret hjälper till i den terapeutiska processen.
Förra sommaren beslutade min fru och jag att hyra en dacha för att fly från huvudstaden, där vi tillbringade självisolering. När vi studerade annonser för att hyra hus på landet blev vi förälskade i ett foto: ett ljust vardagsrum, glasdörrar till verandan, cirka tjugo meter bort - sjön.
Jag kan inte säga att vi direkt tappade huvudet från den här platsen när vi kom dit. Byn är ovanlig: pepparkakshus, som i Europa, finns det inga höga staket, bara ett lågt staket mellan tomterna, istället för träd, unga arborvitae och till och med gräsmattor. Men det fanns land och vatten. Och jag är från Saratov och växte upp på Volga, så jag har länge velat bo nära vattnet.
Vår sjö är grund, du kan vada, och det finns en upphängning av torv i den - du kan inte simma, du kan bara titta och fantisera. På sommaren utvecklades en ritual av sig själv: solen gick ner bakom sjön på kvällarna, vi satt på verandan, drack te och beundrade solnedgångarna. Och så kom vintern, sjön frös till och folk började åka skridskor, åka skidor och åka snöskoter på den.
Detta är ett fantastiskt tillstånd, vilket är omöjligt i staden, lugn och balans uppstår helt enkelt av det faktum att jag tittar ut genom fönstret. Det är väldigt konstigt: oavsett om solen är där, regn eller snö, så finns det en känsla av att jag är inskriven i händelseförloppet, som om mitt liv är en del av en gemensam plan. Och mina rytmer, om jag gillar det eller inte, synkroniseras med tiden på dygnet och året. Enklare än klockvisare.
Jag har inrättat mitt kontor och arbetar online med några kunder. Halva sommaren tittade jag på backen, och nu vände jag på bordet och jag ser sjön. Naturen blir mitt stödpunkt. När en klient har en psykisk obalans och mitt tillstånd är i riskzonen räcker det med en blick ut genom fönstret för att jag ska återfå lugnet. Världen utanför fungerar som en balanserare som hjälper linvandraren att hålla balansen. Och uppenbarligen manifesteras detta i intonation, i förmågan att inte rusa, att pausa.
Jag kan inte säga att jag använder det medvetet, allt händer av sig självt. Det finns tillfällen i terapin då det är helt oklart vad man ska göra. Speciellt när klienten har mycket starka känslor.
Och plötsligt känner jag att jag inte behöver göra någonting, jag behöver bara vara det, och då blir jag för klienten också på sätt och vis en del av naturen. Som snö, vatten, vind, som något som helt enkelt finns. Något att lita på. Det verkar för mig att detta är det största som en terapeut kan ge, inte ord, utan kvaliteten på ens existens i denna kontakt.
Jag vet inte ännu om vi kommer att stanna här: min dotter måste gå på dagis, och värdinnan har sina egna planer för tomten. Men jag är säker på att vi en dag kommer att ha ett eget hem. Och sjön ligger i närheten.