Den här dagen för ett år sedan slutade jag äta kött. För att uttrycka det enkelt: inget nötkött, fläsk, kyckling eller något som innehåller dem. Jag har aldrig gillat skaldjur, så det var ingen fråga om att ge upp dem. Idag är det min veganårsdag!
Luftballonger! Serpentin! Jag måste berätta för världen att jag äter sallad (och pizza) och linser (och glass)!
Jubileet till ära provade vi en ny restaurang på kvällen. Okej, det var bara en ursäkt för att gå ut, men jag lyckades på något sätt överleva den vegetariska chilin. Efter det kunde jag till och med göra 20 armhävningar. Skojar. Jag satte mig i en varm bil och körde hem.
Jag har ätit mycket vegansk mat i flera år (som tofu eller vegoburgare), men jag har alltid ätit kött tillsammans med dem. Och för ett år sedan gav jag upp det helt. Först kallade Fran mig vegetarian. "Nä, jag äter bara inte kött. Jag kommer att kalla mig vegetarian om jag stannar ett år.”
Vanligtvis tycker jag inte om att berätta för folk att jag är vegetarian. Jag har hört alla möjliga skämt. Hur känner man igen en vegetarian? Oroa dig inte, de kommer att berätta för dig.” (Om du tänkte lägga upp det här skämtet i kommentarerna så slog jag dig till det. Har du ätit?)
Jag får många frågor. "Vill du ha kött? Är du alltid trött? Var får man tag i protein? Tillåter ni barn att äta kött?” (Fingrarna är redo att slå numret till barnskyddsmyndigheten) Ja, de äter kött. Lilia försökte fånga en mås på sommaren och påstod att det var till middag för oss, så för tillfället är hon definitivt en köttätare.
Ibland hör jag "Jag har inget emot vegetarianer så länge de inte börjar moralisera." Ja, jag förstår att ingen gillar att bli undervisad, men låt oss inse det: ibland förolämpar till och med den enkla frasen "Jag äter verkligen inte kött" människor. Det skadar mig inte att du inte gillar bönburgare, så bli galen om du vet att jag inte äter revbensspjäll. Låt oss leva i fred! Jag kan dela pommes frites.