Boletus (Leccinum scabrum)
- Avdelning: Basidiomycota (Basidiomycetes)
- Underavdelning: Agaricomycotina (Agaricomycetes)
- Klass: Agaricomycetes (Agaricomycetes)
- Underklass: Agaricomycetidae (Agaricomycetes)
- Beställning: Boletales (Boletales)
- Familj: Boletaceae (Boletaceae)
- Släkt: Leccinum (Obabok)
- Typ: Leccinum scabrum (boletus)
- Obacock
- Björk
- Vanlig boletus
Hatt:
Hos boletus kan hatten variera från ljusgrå till mörkbrun (färgen beror självklart på växtförhållandena och vilken typ av träd som mykorrhiza bildas med). Formen är halvsfärisk, sedan kuddformad, naken eller tunnfilt, upp till 15 cm i diameter, något slemmig i vått väder. Köttet är vitt, ändrar inte färg eller blir lite rosa, med en behaglig "svamp" lukt och smak. I gamla svampar blir köttet mycket svampigt, vattnigt.
Sporlager:
Vita, sedan smutsgråa, rören är långa, ofta uppätna av någon, lätt att separera från locket.
Sporpulver:
Olivbrun.
Ben:
Längden på boletusbenet kan nå 15 cm, diameter upp till 3 cm, fast. Benets form är cylindrisk, något utvidgad undertill, gråvitaktig, täckt med mörka längsgående fjäll. Benmassan blir träfibrös, hård med åldern.
Knölen (Leccinum scabrum) växer från försommar till sen höst i lövskog (helst björk) och blandskog, vissa år mycket rikligt. Den finns ibland i överraskande mängder i granodlingar varvat med björk. Den ger också goda skördar i mycket unga björkskogar och uppträder där nästan först bland kommersiella svampar.
Släktet Boletus har många arter och underarter, många av dem är väldigt lika varandra. Huvudskillnaden mellan "boletus" (en grupp arter som förenas under detta namn) och "boletus" (en annan grupp av arter) är att boletus blir blå vid en paus, och boletus inte. Det är således lätt att skilja mellan dem, även om innebörden av en sådan godtycklig klassificering inte är helt klar för mig. Dessutom finns det faktiskt tillräckligt bland "boletus" och arter som ändrar färg - till exempel rosa boletus (Leccinum oxidabile). I allmänhet gäller att ju längre in i skogen, desto fler varianter av bolets.
Det är mer användbart att skilja boletus (och alla anständiga svampar) från gallsvampen. Den sistnämnda, förutom den äckliga smaken, kännetecknas av den rosa färgen på rören, den speciella "oljiga" konsistensen av fruktköttet, ett märkligt nätmönster på stjälken (mönstret är som en porcini-svamp, bara mörkt ), en knölstam och ovanliga växtställen (runt stubbar, nära diken, i mörka barrskogar etc.). I praktiken är det inte farligt att förväxla dessa svampar, utan förolämpande.
boletus – normal matsvamp. Vissa (västerländska) källor indikerar att endast mössorna är ätbara och att benen antas vara för hårda. Absurd! Kokta hattar kännetecknas av en sjukt gelatinös konsistens, medan benen alltid förblir starka och samlade. Det enda som alla förnuftiga människor är överens om är att hos äldre svampar måste det rörformiga lagret tas bort. (Och, helst, ta den tillbaka till skogen.)
