Det finns många historier om hur en person som inte behövde någonting, som köper saker, kläder, utrustning, bilar etc., plötsligt slutar göra detta och vägrar konsumtion och föredrar minimalism. Det kommer genom att förstå att de saker vi köper inte är vi.
”Jag kan inte helt förklara varför ju mindre jag har, desto mer hel känner jag mig. Jag minns tre dagar på Boyd Pond, samlade nog för en familj på sex. Och den första ensamresan västerut var mina väskor fyllda med böcker och broderier och lapptäcken som jag aldrig hade rört.
Jag älskar att köpa kläder från Goodwill och lämna tillbaka dem när jag inte längre känner dem på kroppen. Jag köper böcker från våra lokala butiker och återvinner dem sedan till något annat. Mitt hus är fyllt med konst och fjädrar och stenar, men de flesta av möblerna fanns redan när jag hyrde det: två trasiga byråer, fuktiga köksskåp i furu och ett dussin hyllor gjorda av mjölklådor och gammalt timmer. Det enda som finns kvar av mitt liv i öst är mitt vagnbord och en begagnad biblioteksstol som Nicholas, min tidigare älskare, gav mig till min 39-årsdag.
Min lastbil är 12 år gammal. Den har fyra cylindrar. Det blev resor till kasinot när jag ökade hastigheten till 85 miles per timme. Jag reste över landet med en låda mat, en spis och en ryggsäck full med kläder. Allt detta beror inte på politisk övertygelse. Allt för att det ger mig glädje, glädje mystisk och vanlig.
Det är märkligt att minnas åren då postorderkataloger fyllde köksbordet, när en vän från östkusten gav mig en canvasväska med logotypen "När det blir tufft, shoppas saker." De flesta av t-tröjorna och museitrycken på 40 USD, såväl som högteknologiska trädgårdsredskap som jag aldrig använt, går förlorade, doneras eller doneras till Goodwill. Ingen av dem gav mig ens hälften av nöjet av sin frånvaro.
Jag är lycklig. Den vilda fågeln ledde mig till den här jackpotten. En augustinatt för ett dussin år sedan kom ett litet orange flimmer in i mitt hus. Jag försökte fånga den. Fågeln försvann bakom spisen, utom räckhåll för mig. Katterna samlades i köket. Jag slog i spisen. Fågeln var tyst. Jag hade inget annat val än att låta det vara.
Jag gick tillbaka till sängen och försökte sova. Det blev tyst i köket. En efter en ringlade sig katterna runt mig. Jag såg hur mörkret i fönstren började blekna och jag somnade.
När jag vaknade fanns det inga katter. Jag steg upp ur sängen, tände morgonljuset och gick in i vardagsrummet. Katterna satt på rad vid foten av den gamla soffan. Fågeln satt på rygg och tittade på mig och katterna med absolut lugn. Jag öppnade bakdörren. Morgonen var mjuk grön, ljus och skugga lekte på tallen. Jag tog av mig min gamla arbetsskjorta och samlade ihop fågeln. Fågeln rörde sig inte.
Jag bar ut fågeln till verandan och rullade ut min skjorta. Länge vilade fågeln i tyget. Jag trodde att hon kanske blev förvirrad och tog saken i egna händer. Återigen var allt sig likt. Sedan flög fågeln med ett vingslag rakt mot den unga tallen.
Jag kommer aldrig att glömma känslan av befrielse. Och fyra orangea och svarta fjädrar hittade jag på köksgolvet.
Tillräckligt. Mer än nog".