Det finns olika tester för att upptäcka färgblindhet, en synfel som påverkar färgskillnaden och som påverkar 8 % av den manliga befolkningen mot endast 0,45 % av kvinnorna. Det mest kända av dessa test är Ishihara.

Färgblindhet (uppkallad efter 18-talets engelska fysiker John Dalton) är en synfel som påverkar uppfattningen av färger. Det är en genetisk sjukdom: den beror på en anomali (frånvaro eller mutation) i generna som kodar för de röda och gröna pigmenten, båda lokaliserade på X-kromosomen, eller på generna som kodar för blått, på kromosom 7. Färgblindhet är därför ärftlig, eftersom en eller båda föräldrarna kan överföra denna genetiska defekt. Det är vanligare hos män eftersom de bär på två X-kromosomer. Mer sällan kan färgblindhet vara sekundär till ögonsjukdom eller en allmän sjukdom (diabetes).

Beroende på den genetiska abnormiteten finns det olika typer av färgblindhet:

Monokromatism (eller akromatism): personen urskiljer inte någon färg och uppfattar därför endast i svart, vitt och gråtoner. Denna anomali är mycket sällsynt.

La dichromie : en av generna, och därför ett av pigmenten, saknas.

• om det är genen som kodar för rött är personen protanopisk: han uppfattar bara blått och grönt;
• om det är genen som kodar för grönt är personen deuteranopisk: han uppfattar bara blått och grönt;
• om det är genen som kodar för blått är personen tritanopisk: han uppfattar bara rött och grönt.

Den onormala trichomatien : en av generna är muterad, uppfattningen av färg modifieras därför.

• om det är genen som kodar för rött är personen protanormal: de har svårt att uppfatta rött;
• om det är genen som kodar för grönt är personen deuteranormal: de har svårt att uppfatta grönt;
• om det är genen som kodar för blått är personen tritanormal: de har svårt att uppfatta blått.

För att upptäcka dessa anomalier finns det olika tester. Här är de viktigaste:

• jag testar Ishihara, uppkallad efter dess japanska skapare Shinobu Ishihara (1879-1963), är den mest använda. Det tillåter upptäckt av röda och gröna perceptionsbrister (protanopi, protanomaly, deuteranopia, deuteranomaly). Det kommer i form av 38 så kallade pseudo-isokromatiska plattor: i en cirkel finns det prickar av olika storlekar och färger, från vilka sticker ut, för den som uppfattar normalt (trichomat), ett nummer. Dessa plattor presenteras i en exakt ordning för patienten, som måste säga vilket nummer han särskiljer eller inte.
• testet "färgseende gjorde det enkelt" är barnversionen av det pseudo-isokromatiska testet. Istället för figurer är det former som kan urskiljas på brädorna.
• les tester Panel D15 et Farnsworth-Munsell 100-hue, utvecklad av Dean Farnsworth 1943, kommer i form av små färgade prickar som ska placeras i rätt ordning.
• Le test d'Holmgren använder färgade härvor av ull. Tre av dem fungerar som referens: nystan A för grönt, B för lila och C för rött. Patienten ska välja bland 40 andra härvor 10 som ligger närmast färg A, 5 till färg B och sedan 5 till C. Han ska sedan klassificera dem efter färggradering. Detta test används främst för att diagnostisera färgblindhet hos sjömän, järnvägsarbetare och flygare, yrken som är förbjudna för färgblinda på grund av användningen av röda och gröna skyltar.
• Verriest-testet, skapad 1981, är avsedd för barn. den kommer i form av färgade polletter att sätta ihop, som en domino.
• Jag testar Pease och Allen (1988) är också avsedd för barn. Den kommer i form av 4 färgade rektanglar (vita, röda, gröna och blå) med en liten fyrkant av en annan färg i ett hörn, överst på rektangeln. Barnet måste urskilja färgerna.

Dessa tester genomförs vid misstanke om färgblindhet, i ”familjer” till färgblinda personer eller vid rekrytering till vissa yrken (särskilt kollektivtrafikjobb).

Det finns inget botemedel mot färgblindhet, som varken förvärras eller förbättras med åren. Och människor med färgblindhet brukar komma väldigt bra överens med denna lilla egenhet.

Det finns givetvis glasögon, och till och med speciallinser, som har färgfilter för att ändra färgspektrat, men de används i allmänhet lite.