Ek boletus (Leccinum quercinum)

Systematik:
  • Avdelning: Basidiomycota (Basidiomycetes)
  • Underavdelning: Agaricomycotina (Agaricomycetes)
  • Klass: Agaricomycetes (Agaricomycetes)
  • Underklass: Agaricomycetidae (Agaricomycetes)
  • Beställning: Boletales (Boletales)
  • Familj: Boletaceae (Boletaceae)
  • Släkt: Leccinum (Obabok)
  • Typ: Leccinum quercinum (Oak boletus)

Locket på eken podosinovyk:

Tegelröd, brunaktig, 5-15 cm i diameter, i ungdomen, som alla boletus, sfärisk, "sträckt" på benet, när den växer öppnar den sig och får en kuddliknande form; övermogna svampar kan vara generellt platt, liknar en inverterad kudde. Huden är sammetslen, märkbart sträcker sig utanför lockets kanter, i torrt väder och hos vuxna exemplar är den sprucken, "rutbräda", vilket dock inte är slående. Massan är tät, vitgrå, suddiga mörkgrå fläckar är synliga på snittet. Det är sant att de inte är synliga länge, för mycket snart ändrar det skurna köttet färg - först till blå-lila och sedan till blå-svart.

Sporlager:

Redan hos unga svampar är det inte rent vitt, med åldern blir det mer och mer grått. Porerna är små och ojämna.

Sporpulver:

Gul-brun.

Benet på eken:

Upp till 15 cm lång, upp till 5 cm i diameter, kontinuerlig, jämnt förtjockande i nedre delen, ofta djupt ner i marken. Ytan på stammen på ekboletus är täckt med fluffiga bruna fjäll (en av de många, men opålitliga, utmärkande egenskaperna hos Leccinum quercinum).

Spread:

Liksom den röda boleten (Leccinum aurantiacum), växer eken boletus från juni till slutet av september i små grupper och föredrar, till skillnad från sin mer kända släkting, att ingå en allians med eken. Av recensionerna att döma är den något vanligare än andra sorter av röd boletus, tall (Leccinum vulpinum) och gran (Leccinum peccinum) boletus.

Liknande arter:

Tre ”sekundära aspsvampar”, tall, gran och ek (Leccinum vulpinum, L. peccinum och L. quercinum) kommer från den klassiska röda aspen (Leccinum aurantiacum). Om man ska separera dem i separata arter, om man ska lämna dem som underarter – av allt som har lästs att döma är det en privat fråga för varje entusiast. De skiljer sig från varandra genom partnerträd, fjäll på benet (i vårt fall brun), samt en rolig nyans av en hatt. Jag bestämde mig för att betrakta dem som olika arter, för från barndomen lärde jag mig denna princip: ju mer boletus, desto bättre.

Ätbarhet av boletus ek:

Vad tror du?

Kommentera uppropet