Jag hatar att vara gravid

Är det möjligt att vara gravid och hata det?

I motsats till vad man kan höra väcker graviditeten motstridiga känslor. Det är ett test, en sorts identitetskris. Helt plötsligt måste den blivande mamman glöm hennes tonårskropp och förvandlingens prövningar är ibland svåra att bära. Kvinnor måste acceptera att de inte längre har kontroll. Vissa är livrädda att se sina kroppar förvandlas så här.

Gravida kvinnor förlorar också en del frihet. Under tredje trimestern har de svårt att röra sig. De kan känna sig obekväma i kroppen. Det värsta är att de inte vågar prata om det, de skäms.

Varför är detta ämne så tabu?

Vi lever i ett samhälle där kroppskulten, magerhet och kontroll är allestädes närvarande. Mediebevakningen av moderskapet visar bara positiva aspekter av graviditeten. Detta måste upplevas som ett paradis. Vi sätter enorma begränsningar och restriktioner på gravida kvinnor: vi får inte dricka, röka eller äta vad vi vill. Kvinnor uppmanas redan att vara perfekta mammor. Denna "modell på papper" är väldigt långt ifrån verkligheten. Graviditet är en störande och märklig upplevelse.

Är det bara svårigheten att hantera graviditetssymptomen som kan vara konsekvensen av detta tillstånd, eller kan det vara psykiskt?

Alla psykiska svagheter som kvinnor har inom sig, det vill säga barnet de var, modellen av sin egen mamma... vi tar allt detta i ansiktet. Jag kallar det a "Psykisk flodvåg", allt som försvann i det omedvetna återaktiveras under graviditeten. Det är detta som ibland leder till den berömda babybluesen. Efter förlossningen erbjuds kvinnor kosmetiska behandlingar, men ingen tid hos psykologen. Det finns inget inte tillräckligt med ställen att prata av alla dessa omvälvningar.

Vad kan konsekvenserna bli av sådana känslor inför hennes graviditet?

Det finns inga egentliga konsekvenser. Dessa känslor delas av alla kvinnor, bara för vissa är det extremt våldsamt. Du måste göra skillnaden mellan att inte tycka om att vara gravid och den kärlek som en kvinna kan ha för sitt barn. Det finns inget inget samband mellan graviditet och att vara en bra mamma. En kvinna kan mycket väl ha hemska tankar under sin graviditet och bli en kärleksfull mamma.

Hur kan man tycka om att ha barn men inte tycka om att vara gravid?

Detta är en fråga som berör kroppsuppfattning. Graviditet är dock en upplevelse som gör att vi slipper all kontroll över kroppen. I vårt samhälle värdesätts detta mästerskap, upplevs som en triumf. Det är därför gravida kvinnor lever en förlustprövning.

Det finns också en alltmer markant jämställdhetsrörelse mellan män och kvinnor. Vissa skulle vilja att det skulle vara det deras make bär barnet. Dessutom är vissa män ledsna att de inte kan göra det.

Vilka är de mest återkommande rädslorna och frågorna bland dessa kvinnor?

”Jag är rädd för att bli gravid” ”Jag är rädd för att ha ett barn i magen, som en utomjording” ”Jag är rädd för att få min kropp att deformeras av graviditeten”. De har, för det mesta, rädsla för att bli invaderad inifrån och inte kunna göra någonting. Graviditeten upplevs som en inre invasion. Dessutom är dessa kvinnor plågsamma eftersom de utsätts för enorma begränsningar i moderskapets fullkomlighets namn.