Han är ett monster som tog en oskyldig tjej som gisslan, det är hon som trots situationens fasa kunde känna sympati för angriparen och se vad som hände genom hans ögon. En skönhet som älskar ett monster. Om sådana berättelser - och de dök upp långt före Perrault - säger de "lika gamla som världen." Men det var först under andra hälften av förra seklet som ett märkligt samband mellan karaktärerna fick ett namn: Stockholmssyndromet. Efter ett fall i Sveriges huvudstad.
1973, Stockholm, Sveriges största bank. Jan-Erik Olsson, en brottsling som rymt från fängelset, tar gisslan för första gången i landets historia. Motivet är nästan nobelt: att rädda den före detta cellkamraten, Clark Olofsson (ja, då är det standard: en miljon dollar och möjlighet att komma ut). Olofsson förs till banken, nu är de två, med flera gisslan med sig.
Stämningen är nervös, men inte för farlig: brottslingarna lyssnar på radio, sjunger, spelar kort, reder ut saker, delar mat med offren. Anstiftaren, Olsson, är på sina ställen absurd och allmänt uppriktigt sagt oerfaren, och isolerade från världen börjar gisslan gradvis demonstrera vad psykologer senare skulle kalla ologiskt beteende och försöka förklara som hjärntvätt.
Det blev ingen spolning såklart. Själva situationen med den mest kraftfulla stressen startade en mekanism i gisslan, som Anna Freud redan 1936 kallade identifieringen av offret med angriparen. En traumatisk koppling uppstod: gisslan började sympatisera med terroristerna, för att rättfärdiga deras handlingar och gick till slut delvis över till deras sida (de litade mer på angriparna än på polisen).
All denna "absurda men sanna historia" låg till grund för Robert Boudreaus film Once Upon a Time in Stockholm. Trots uppmärksamheten på detaljer och den utmärkta skådespelaren (Ethan Hawke — Ulsson, Mark Strong — Oloffson och Numi Tapas som gisslan som blev kär i en brottsling) blev det inte alltför övertygande. Från utsidan ser det som händer ut som rent galenskap, även när man förstår mekanismen för uppkomsten av denna märkliga koppling.
Detta händer inte bara i bankvalv, utan också i kök och sovrum i många hem runt om i världen.
Specialister, i synnerhet psykiatern Frank Okberg från University of Michigan, förklarar dess agerande enligt följande. Gisslan blir helt beroende av angriparen: utan hans tillåtelse kan han inte prata, äta, sova eller använda toaletten. Offret glider in i ett barnsligt tillstånd och blir fäst vid den som "tar hand om" henne. Att tillåta ett grundläggande behov att tillgodoses genererar en våg av tacksamhet, och detta stärker bara bandet.
Troligtvis bör det finnas förutsättningar för uppkomsten av ett sådant beroende: FBI noterar att närvaron av syndromet endast noteras hos 8% av gisslan. Det verkar inte så mycket. Men det finns ett "men".
Stockholmssyndromet är inte bara en berättelse om gisslantagande av farliga brottslingar. En vanlig variant av detta fenomen är vardagliga stockholmssyndrom. Detta händer inte bara i bankvalv, utan också i kök och sovrum i många hem runt om i världen. Varje år, varje dag. Det här är dock en annan historia, och tyvärr har vi mycket mindre chanser att se den på storbildsskärmarna.