Jag minns inte hur gammal jag var då, säkert cirka sju år gammal. Min mamma och jag åkte till byn för att träffa farmor Vera.
Byn hette Varvarovka, sedan fördes farmor därifrån av sin yngste son, men den byn, området, växterna på solonchaksstäppen, huset som min farfar byggde av dynga, trädgården, allt detta fastnade i min minne och orsakar alltid en blandning av extraordinär själslycka och nostalgi för att denna tid inte längre kan återvändas.
I trädgården, längst bort i hörnet, växte solrosor. Bland solrosorna röjdes en gräsmatta, en pinne drevs i mitten. En liten kalv var bunden till en pinne. Han var väldigt liten, han luktade mjölk. Jag döpte honom till Borka. När jag kom till honom blev han väldigt glad, för att ströva runt pinnen hela dagarna är inte särskilt roligt. Han sänkte mig vänligt med en så tjock basröst. Jag gick fram till honom och smekte hans päls. Han var så ödmjuk, tyst ... Och utseendet på hans enorma bruna bottenlösa ögon täckta med långa ögonfransar verkade kasta mig in i ett slags trans, jag satte mig på knäna sida vid sida och vi var tysta. Jag hade en extraordinär känsla av släktskap! Jag ville bara sitta bredvid honom, höra sniffandet och ibland fortfarande ett sådant barnsligt, lite sorgligt sänkande... Borka klagade nog för mig hur ledsen han var här, hur han ville se sin mamma och ville springa, men repet skulle inte låta honom. En stig hade redan trampats runt pinnen ... jag tyckte mycket synd om honom, men jag kunde naturligtvis inte lossa honom, han var liten och dum, och visst skulle han säkert ha klättrat någonstans.
Jag ville leka, vi började springa med honom, han började gnälla högt. Farmor kom och skällde på mig för att kalven var liten och kunde bryta ett ben.
I allmänhet rymde jag, det fanns så många intressanta saker ... och han förblev ensam och förstod inte vart jag var på väg. Och genomträngande klagande började mumla. Men jag sprang till honom flera gånger om dagen ... och på kvällen tog min mormor honom till boden till sin mamma. Och han mumlade länge och berättade tydligen för sin mamma kon om allt han upplevt under dagen. Och min mor svarade honom med ett så tjockt, klangfullt rullande humör ...
Det är redan skrämmande att tänka på hur många år, och jag minns fortfarande Borka med häpen andedräkt.
Och jag är glad att ingen ville ha kalvkött då, och Borka hade en lycklig barndom.
Men vad som hände med honom efteråt minns jag inte. På den tiden förstod jag inte riktigt att människor, utan samvetsstöt, dödar och äter ... sina vänner.
Uppfostra dem, ge dem tillgivna namn... prata med dem! Och så kommer dagen och se la vie. Förlåt vän, men du måste ge mig ditt kött.
Du har inget val.
Det som också är slående är människors helt cyniska önskan att humanisera djur i sagor och tecknade serier. Så att humanisera, och fantasins rikedom är fantastisk ... Och vi tänkte aldrig på det! Att humanisera är inte skrämmande, då finns det en viss varelse, som i vår fantasi redan är nästan en person. Tja, vi ville...
Människan är en konstig varelse, hon dödar inte bara, han älskar att göra det med speciell cynism och sin demoniska förmåga att dra helt löjliga slutsatser, att förklara alla sina handlingar.
Och det är också konstigt att han, samtidigt som han skriker att han behöver animaliskt protein för en hälsosam tillvaro, för sina kulinariska nöjen till absurditet, trolla fram otaliga recept där detta olyckliga protein förekommer i sådana otänkbara kombinationer och proportioner, och till och med kopplat. med fetter och viner som bara förundras över detta hyckleri. Allt är föremål för en passion – epikurism, och allt är lämpligt för uppoffring.
Men ändå. En person förstår inte att han gräver sin egen grav i förväg. Snarare blir han själv en vandrande grav. Och så lever han ut dagarna i sitt värdelösa liv, i fruktlösa och meningslösa försök att finna den önskade LYCKAN.
Det finns 6.5 miljarder människor på jorden. Av dessa är endast 10-12 % vegetarianer.
Varje person äter ca 200-300 gr. KÖTT per dag, åtminstone. Vissa mer, förstås, och några mindre.
KAN DU BERÄKNA HUR MYCKET PER DAG vår omättliga mänsklighet behöver ett kg kött??? Och hur många per dag är det nödvändigt att göra mord??? Alla världens förintelser kan se ut som semesterorter i jämförelse med denna monstruösa och redan bekanta för oss, VARJE DAG, process.
Vi lever på en planet där berättigade mord begås, där allt är underordnat berättigandet av mord och upphöjt till en sekt. Hela industrin och ekonomin bygger på mord.
Och vi skakar trötta på näven och skyller på dåliga farbröder och mostrar – terrorister... Vi skapar själva den här världen och dess energi, och varför utbrister vi då sorgset: För vad, för vad??? För ingenting, bara sådär. Någon så önskad. Och vi har inget val. Ce la vie?