Parents.fr: Varför börjar barn, runt ett och ett halvt år gamla, att säga "nej" till allt?
Bérengère Beauquier-Macotta: "Ingen fas" tecken på tre inbördes relaterade förändringar som alla är mycket viktiga för barnets psykiska utveckling. För det första ser han sig själv som en individ i sin egen rätt, med sin egen tanke, och avser att göra det känt. "Nej" används för att uttrycka hans önskningar. För det andra förstod han att hans vilja ofta var annorlunda än hans föräldrars. Användningen av "nej" tillåter honom att så smått börja en process av bemyndigande gentemot sina föräldrar. För det tredje vill barnet veta hur långt denna nya autonomi går. Han "testar" därför hela tiden sina föräldrar för att uppleva deras gränser.
P.: Är barn bara motståndare till sina föräldrar?
BB-M. : Generellt sett, ja... Och det är normalt: de uppfattar sina föräldrar som huvudkällan till auktoritet. På barnkammaren eller hos morföräldrarna är begränsningarna inte riktigt desamma... De tillgodogör sig snabbt skillnaden.
P.: Konflikter mellan föräldrar och barn får ibland en orimlig dimension...
BB-M. : Motståndets intensitet beror på barnets karaktär, men också, och kanske viktigast, på hur föräldrarna hanterar krisen. Uttryckt på ett sammanhängande sätt är gränserna betryggande för barnet. För ett givet ämne av "konflikt" måste han alltid ges samma svar, oavsett om det är i närvaro av fadern, modern eller båda föräldrarna. Dessutom, om föräldrarna låter sig övervinnas av sin egen ilska och inte vidtar sanktioner som står i proportion till situationen, riskerar barnet att låsa in sig i sitt motstånd. När de satta gränserna är otydliga och fluktuerande tappar de den lugnande sida de borde ha.
I video: 12 magiska fraser för att lugna barns ilska
P.: Men ibland, när föräldrar är trötta eller överväldigade, slutar de med att de ger efter...
BB-M. : Föräldrar är ofta hjälplösa eftersom de inte vågar frustrera barnet. Detta försätter honom i ett tillstånd av upphetsning som han inte längre kan kontrollera. I vissa fall är det dock möjligt att göra vissa eftergifter. I detta avseende måste två typer av gränser särskiljas. När det gäller de absoluta förbuden, i situationer som utgör en verklig fara eller när de utbildningsprinciper som du fäster stor vikt vid (som inte till exempel mamma och pappa) står på spel, är det lämpligt att vara särskilt tydlig och aldrig sälja. När det däremot gäller "sekundära" regler, som skiljer sig åt mellan familjer (som läggdags), är det säkert möjligt att kompromissa. De kan anpassas till barnets karaktär, sammanhang etc. : ”Okej, du går inte och lägger dig direkt. Du kan undantagsvis titta på tv lite senare eftersom du inte har skola imorgon. Men jag kommer inte att läsa en berättelse ikväll. "
P.: Frågar inte föräldrar för mycket av sina barn?
BB-M. : Föräldrarnas krav måste naturligtvis anpassas till barnets kapacitet. Annars kommer han inte att följa och det kommer inte att vara av dålig vilja.
Alla barn utvecklas inte i samma takt. Man måste verkligen ta hänsyn till vad alla kan förstå eller inte.
P.: Kan ”att ta barnet till sin egen lek” utgöra en metod för att återfå lugnet och lugnet?
BB-M. : Man måste vara försiktig eftersom det inte nödvändigtvis upplevs som en lek av barnet. Det skulle dock inte vara bra att spela med honom. Att få honom att tro att vi ger efter för honom när vi inte ger efter för honom skulle vara totalt kontraproduktivt. Men om barnet förstår att föräldrarna leker MED honom och att alla därmed delar ett verkligt nöje, kan det bidra till att blidka barnet. För att lösa en engångskris, och förutsatt att de inte överanvänds, kan föräldrar försöka avleda barnets uppmärksamhet till ett annat problem.
P: Och om barnet trots allt blir "obelevbart"?
BB-M. : Vi måste då försöka förstå vad som händer. Andra faktorer kan förvärra konflikter mellan barnet och hans föräldrar. De kan kopplas till barnets karaktär, till hans historia, till föräldrarnas barndom …
I sådana fall är det säkert bra att prata om det med din barnläkare, som vid behov kan hänvisa föräldrarna till en barnpsykiater.
P.: Hur länge varar oppositionsfasen hos barn?
BB-M. : "Ingen period" är ganska begränsad i tiden. Det brukar sluta runt tre år gammalt. Under denna fas, liksom under tonårskrisen, separerar barnet från sina föräldrar och får självstyre. Lyckligtvis njuter föräldrar av en lång paus däremellan!